Till minne av Benny Fredriksson

Ett år har gått sen Benny Fredrikssons ofattbart tragiska och alldeles för tidiga bortgång. Tomrummet och sorgen är fortfarande stor. Här har vi samlat bilder på Benny och minnestexter* skrivna av kollegor, nära och kära.

Saknad aldrig glömd.

Vila i frid Benny.

/Publicerat 2019.03.17

*Texterna är hämtade från minnesprogrammet till "En hyllning till Benny i två akter" och Artistklubbens minnestexter 2018.

"Benny var en naturkraft, en revolution i mitt liv och i hela Sveriges teaterliv"

I hela mitt vuxna liv har jag haft ynnesten att ha en yrkesmässig relation till en man som heter Benny. Detta är en relation som upptagit mycket av min tid. Det finns ingen jag haft en så komplex relation till som Benny. Det finns ingen som gett mig så stora utmaningar, så stort förtroende, så många möjligheter, så många långa samtal eller så mycket huvudvärk. Det finns inte heller någon jag varit så frustrerad och arg på. En man med Bennys passion och beslutsamhet får en sannerligen att lyfta sig i håret. Det finns nu ett stort hål i mitt liv, och en enormt stor saknad. Jag kommer sakna en relation och en man som drev mig framåt, som fick mig att tänka på nya sätt, som gav mig självförtroende och fick mig att se möjligheter.
Benny var en naturkraft, en revolution i mitt liv och i hela Sveriges teaterliv. För att vi ska kunna gå vidare nu måste vi se både det svarta och det vita, för Benny var en komplex person. Och vi måste alla reflektera över vad vi menar att en människa ska tåla.
Sofia Jupither, regissör 

"Benny Fredriksson förkroppsligade sådant som en arkitekt knappast vågar hoppas på."

Peter Celsing var oroad över Kulturhusets framtid och om dess idé och löfte skulle bli verklighet. Hans illustrationer skildrade brett som smalt, Cabaréer, John Cage, U-Hjälp, RFSU och Joan Baez. I Bennys Fredrikssons kultur- och teatervärld var mångfalden livsluften och Det susade verkligen i säven. Med Virpi, Aniara, Chicago, Norén och Ronja blev löftet till liv. Över generationerna och utan att ha träffats så förkroppsligade Benny Fredriksson sådant som en arkitekt knappast vågar hoppas på. Nån som tycker sig ha förstått, och gjort idén till sin egen och är beredd att gå genom eld för att se den förverkligad.
Johan Celsing, arkitekt och son till Peter Celsing som ritade Kulturhuset

"Du var en märkvärdig person Benny!"

Så saknad du kommer bli Benny. Har många minnen av dig sen långt tillbaks, alltid välklädd och med portfölj och den där intensiteten. Att du blev chef blev ingen som känt dig förvånad över. Och för mig har du alltid varit en bra sådan. Och så stolt du var över maskavdelningen! I dina tal sa du ofta att nåt var märkvärdigt - du var en märkvärdig person Benny! Märkvärdigt närvarande och nyfiken.
Ulrika Ritter, maskör

"Jag kommer inte in på scenen förrän jag vet varför!"

Många gånger har jag knackat på Bennys dörr och fått gehör men jag har också varit rasande när Benny fattat beslut jag tyckt varit oskäliga. Tillit var ett ledord från Benny till oss precis som hans "Ja, så är det!" vilket kunde betyda medhåll eller mothåll men alltid med stort engagemang för frågan. Bennys kärlek och tilltro till teaterns kraft o möjligheter fanns ständigt närvarande.
"Jag kommer inte in på scenen förrän jag vet varför", skrek jag i kulissen under en repetition, när jag varken begrep min funktion i en scen eller förstod mina repliker. Bennys kommentar till detta var ”Just precis Ann, så är det, vi måste veta varför…”
Det är en bottenlös sorg att Benny, inte längre finns bland oss.
Ann Petrén, skådespelare

"Doktor Tandberg! Nu ska jag förändra ditt liv!"

"Du ska göra Fosses Jag är vinden!"
Jag jäktar efter Benny som skuttar fram genom teaterns alla omöjliga vrår. Dekorhissen mellan stora scenen och repsalen: "Här! Fantastiskt!" Ventilationsrummet i källaren: "Eller här? Vad säger du?" Jag flämtar: "Kanske hellre Bandlerrummet? Om publiken sitter runt konferensbordet ryms det nog endast arton personer varje kväll, men…" "Nääh!" utbrister Benny, tindrande av lycka. Slipsknuten darrar av återhållen entusiasm: "Vi får plats med tjugo!"
Ole Anders Tandberg, regissör 

"Publikens drömmar fann en mötesplats"

Benny Fredriksson var omgiven av ett kraftfält som få andra i svenskt kulturliv. Han lämnade ingen i sin omgivning oberörd… Han var totalt hängiven uppgiften att leda Kulturhuset Stadsteatern. Sedan en tidig teaterupplevelse förändrat hans liv blev det hans livsverk att ge andra möjlighet att få uppleva konstens kraft. Med hårt arbete och lekfullhet gjorde han teatern till en omistlig del av stockholmarnas liv. Benny bar en ljus tro på människans möjligheter till utveckling. Kulturen blev hans redskap för att få oss att växa. Han sökte ständigt nya berättelser och konstnärliga uttryck … Publikens drömmar fann en mötesplats och med det följde ett stort ansvar. Med sin handlingskraft visade Benny hur en konstnärlig institution kan ledas av visioner och känsla men ändå vara fast förankrad i realistiska villkor.

En unik konstnärlig chef, kollega och vän finns inte mer bland oss, men hans tro på konsten och människan lever vidare« 
Sture Carlsson, VD Kulturhuset Stadsteatern

"Hans källa till aldrig svikande stolthet och glädje"

Familjen var hans absoluta trygghet, hans hamn, hans källa till aldrig svikande stolthet och glädje. Kulturhuset Stadsteatern var hans stora och vackra borg, stimulerande och utmanande, ombytlig, krävande, berikande. Även den hans källa till aldrig svikande stolthet och glädje. … Vår Benny var en sådan fantastisk, varm, rolig, kärleksfull och ofantligt rikt begåvad person. Han hade så mycket kraft, så mycket glädje. Det är outsägligt sorgligt, obegripligt och förbannat onödigt att hans livslåga släcktes den 17 mars.

Men nu hyllar vi honom tillsammans, familj, teater och hela Kulturhuset Stadsteatern. Så länge vi lever, alla vi som följt och älskat honom. Leve minnet av Benny, i kärlek och förundran över den fantastiska och speciella människa han var!«
Anne Sofie von Otter och familjen

"Ja, vad bestämde vi egentligen?"

Jag blev så glad, för jag visste att Teatern nu med Benny som chef skulle få en glansperiod, med hans gedigna kunnande, sociala förmåga och lekfullhet med publiken i fokus!

Så mycket att minnas, så mycket. Din Kärlek till Teatern, din omsorg om alla, dina lysande premiärtal. Men mest minns jag våra samtal. Som började i något vardagligt problem från scengolvet men som fortsatte i filosofiska funderingar om livet, döden, Gud och kärlekens villkor.

Och när man väl lämnade ditt rum, sa du alltid; "Ja men, va bra! Då säger vi det! Det blir bra." Glad och upprymd gick man därifrån och efter en stund tänkte man; Ja, vad bestämde vi egentligen?... men bra, det blev det. 
Pia Johansson, skådespelare

"Varför sattes vår svenska modell ur spel i fallet Benny?"

Att samla in 40 röster, de flesta för närvarande inte anställda på teatern och många så gamla som 12 år tillbaka i tiden som gemensamt, ensidigt och offentligt kritiserar Bennys ledarskap smärtar mig. Nu skriver media att ensidigheten beror på att ingen vill ställa upp med något positivt om Bennys ledarskap – fel – vem har man frågat? Det är sant att i svallvågorna efter #metoo följde en ny tystnadskultur. Att inte våga stå upp för en avvikande åsikt. Media inspirerade till ett gatans parlament där alla missnöjda röster kunde utan urskillning kritisera och kasta sin besvikelse och bitterhet över Benny, utan chans att försvara sig. Somt hade säkert saklig grund, somt inte. Men metoden känns medeltida. Ett beteende som jag hade hoppats inte skulle finnas i vårt civiliserade samhälle. Jag har fostrats i empati och fått lära mig att ta avstånd från mobbning (även vuxen) och nu fick jag på nära håll se en nära vän brytas ner av denna outhärdliga process och inte orka leva längre. Bennys identitet och livslust lyckades man beröva honom. Ovärdigt. Det finns demokratiska vägar att lösa frågor/problem kring ledarskap på arbetsplatsen: Facket, Arbetsmiljögrupper, Ägare och Arbetsdomstol. Varför sattes vår svenska modell ur spel i fallet Benny?
Ronny Danielsson, regissör

"En teaterchef som följde bokningsläget i realtid"

Många jag känner tyckte det var märkligt med en teaterchef som följde bokningsläget i realtid. Som bollade med siffror som en riktig VD. Som talade om de folkvalda politikerna med respekt. Jag uppfattade inte Benny som det minsta cynisk. Kritisk, ja; naiv, ja ibland. Men framförallt realistisk. Politik och pengar har vi alla att förhålla oss till. Det gäller att göra det som är bra möjligt, eller att göra något bra av det möjliga. Vi måste respektera demokratin, annars följer en anpassning neråt. Jag tror Benny fick Stockholms kulturpolitiker att inse sin betydelse och därmed lyfta hela kulturområdet. Han var intresserad av det omformande ledarskapet, inte det förvaltande. Många förvånades över att han tyckte att VD var väl så fint som att vara teaterchef. Jag tror det var för att han förstått något om makt och ansvar som många missat. Och som kultursektorn har nytta av. Det krävde att han stod rak i motvind.
Casten von Otter, svåger, professor em., arbetslivsforskare

"Du sammanförde mig med stora konstnärer och fick min värld att växa"

En m ä r k v ä r d i g upplevelse ..." Så inledde du ibland dina premiärtal. Då visste man att du inte var alldeles nöjd. Och då hade man oftast redan haft det på känn; något fattades, eller vi hade inte nått hela vägen fram. Ändå lyckades du med dina efterföljande ord virvla om, lyfta fram det som fungerade eller som var nyskapande, så att vi ändå lyckades känna oss väl till mods och en aning stolta. Som att vi gjort bästa möjliga jobb utifrån förutsättningarna, var och en tillsammans. Du vände en eventuellt deppig eftersmak till feststämning, som en anonym present till oss. För strax därefter, efter ditt höjda glas med äppelmust, gled du obemärkt förbi och ut, försvann utan ett spår. 
Benny, all min livslånga tacksamhet för att du tyckte att jag som ung och outbildad så självklart hade en plats på teatern. Du sammanförde mig med stora konstnärer och fick min värld att växa. Tack för några av mitt yrkeslivs mest avgörande upplevelser.
Och nu, nu råder m ä r k v ä r d i g a tider; modiga stordåd och tragik. Jag önskar att vi ska kunna ta oss igenom dom varsamt, försiktigt, tillsammans, med kärlek, med tröst.  
Josefin Ljungman, skådespelare

"Vi skådespelare fick be honom att tygla sin entusiasm en smula"

När jag träffade Benny första gången, tror jag han var sexton år. Han hade fått dispens av myndigheterna för att så ung få arbeta ända till klockan 22.00 som biljettvaktmästare. Och som han arbetade. Han släppte in publiken och gick sedan inte, som de flesta andra vaktmästare ut och väntade på få släppa ut publiken till pausen. Nej, han stannade kvar i salongen och såg hela föreställningen varje kväll. Hans entusiasm gick inte att ta miste på. Det var när han bakom publiken tog upp applåden och till yttermera visso spädde på med bravorop som vi skådespelare fick be honom att tygla sin entusiasm en smula för att vi inte skulle bli beskyllda för att ha avlönade hejarklackar."
Lars Edström, skådespelare, regissör och teaterchef för Stockholms stadsteater 1979-1992

"Han byggde broar mellan det bräckliga och det mäktiga"

Benny var en mästare på att snabbt se det som fanns av begåvning och styrka i sin omgivning och lyfta fram det. Han var en starkt närvarande människa, intensiv, lyssnande, entusiastisk. Benny ville få oss alla att känna att det som skapades på Stadsteatern var angeläget och omistligt. Han byggde broar mellan det bräckliga och det mäktiga, mellan det som brukar kallas finkultur och det mera självklart folkliga. Det han därmed skapade var något så enastående som en fungerande, pulserande folkets teater.

Bennys innerliga blick på samhället och på kulturens nödvändighet som ett kitt mellan människor, hans absoluta kärlek till teatern och allra högst till Stockholms stadsteater vann alltid.

Dig, älskade Benny har vi förlorat, det outhärdliga måste vi försöka vidare leva med. Så bortom ord saknad är du.

Vanna Rosenberg, skådespelare

"När jag tänker på Benny ser jag en piruett"

När jag tänker på Benny ser jag en piruett. Impromptumöte på hans kontor, jazz från radion – och min vd får feeling. Fred Astaire-skutt över heltäckningsmattan, mitt i ett steg snurrar han runt för att sedan landa i sin fåtölj: "Till agendan!". Det var fantastiskt roligt att jobba med Benny Fredriksson.
Johan Wirfält, Forum/Debatt och Filmchef på Kulturhuset Stadsteatern

"Hjälpte mig ta ett beslut att kliva av och våga vara utbytbar"

Jag tänker att jag går in på ditt kontor sätter mig i fåtöljen mitt emot dig så att jag kan berätta för dig hur viktig du är för så många av oss och för teatern. Så att jag igen kan få säga tack för allt det där som du gjorde, att du fick mig till teatern, att du ställde höga krav, att du följde mig till dörren på Ersta sjukhus när Berra dog, höll mig i handen när pappa dog, hjälpte mig upp på scen efter scenskräcken, ställde in föreställningar när det behövdes, hjälpte mig ta ett beslut att kliva av och våga vara utbytbar trots mitt enorma motstånd. Att vi kunde bråka som fan att jag ibland fick kämpa för mina roller och fick lära mig att formulera mig, min vilja min dröm och att driva den, att få lära mig sitta med i möten och diskutera teaterpolitik. Att vi kunde skratta och gråta ihop säga dumma saker och sen garva åt vårt sjuka temperament och gemensamma bakgrund.
Sofia Ledarp, skådespelare

"Hejdå teatern! Vi ses imorgon!"

Det var också en del av kvällspassens funktion att gå igenom allt igen och fånga upp det som tappats eller det som behövde ytterligare hantering. Lägga allt i arbetsminnet så att det fanns till hands. Kartan av de senaste veckornas och månadernas arbete trädde fram. En känsla av att mycket blivit gjort. En känsla av att det fanns mer att göra. Båda var tillfredsställande. Med en blinkning till Galenskaparna, men också med allvar så avslutade Benny kvällen med en lätt klapp på dörrkarmen: "Hejdå teatern! Vi ses imorgon!"
Jenny Kialt, VD-assistent 2011-2017

"Inget problem är för stort för att inte kunna lösas"

Att alltid vända en motgång till framgång. Att inget problem är för stort för att inte kunna lösas. Så var det alltid med dej Benny. Så trodde jag det att det alltid skulle vara. Så blev det inte. Om tiden ändå gick att dra tillbaka. Jag saknar dej oerhört. Min käre vän. För all tid. Tack

Annika Hallin, skådespelare och regissör

"Vi kommer att inse hur mycket vi tagit dig för givet"

Vi ska lära oss av dej Benny, inspireras av din passion för teatern, ditt engagemang, ditt jävlaranamma. Din kunskap, din enorma arbetskapacitet. Vi kommer inse hur mycket vi har tagit dig för givet. Nu är det upp till oss, alla, att ta nästa steg tillsammans. Vi har många utmaningar framöver och vi ska inte tro att något är oss självklart givet. Vi måste, som du gjorde, kämpa för teaterns plats i stockholmarnas liv.

Tack för samtalen, fighterna, chanserna, utmaningarna, skratten. Tack för din stora empati när sorgen slog ner, det glömmer jag aldrig.

Fredrik Lycke, skådespelare

"Med hela din gestalt, förkroppsligade du en spirande och uppfodrande känsla av teaterns okuvlighet"

Din historia, din unika kunskap, din politiska nerv, din genuina nyfikenhet, din energiska, oreserverade kärlek till teatern och din totala närvaro – berörde djupt, ingav förtroende och en stor respekt. Nu saknas farten och ljudet av dina karaktäristiska steg här på teatern. Du argumenterade aldrig, du handlade och med dina gärningar, ja, med hela din gestalt, förkroppsligade du en spirande och uppfodrande känsla av teaterns okuvlighet – av att allt är möjligt. Det är i mötet med varandra vi blir till, brukade du ofta säga, det är en sanning att ständigt återkomma till. 
Fanny Boëthius, programredaktör

"Tillförsikt, som Benny sa"

Efter beskedet om Benny Fredrikssons hastiga bortgång har golvet under våra fötter gungat och marken skälvt. En person som betydde oerhört mycket för teaterhuset har tragiskt lämnat oss, en ständigt närvarande chef och VD rör sig inte längre i korridorerna, en sällsamt passionerad människa och kollega har gått ur tiden. I media har en alldeles egen dramaturgi utspelat sig, i huset en helt annan.
Vi är många som bär minnet av Benny. … Själv bär jag särskilt med mig ett ord som Benny använde ibland när saker kändes svåra. Det var ett ord som han kunde ge oss ett par veckor innan premiär om repetitionsprocessen varit tuff och utmaningarna kändes oöverstigliga. Ett enda ord som han uttryckte med stor tydlighet och emfas: Tillförsikt. För mig är ordet en värdefull uppmaning och en nyckel till hur vi kan orka vidare. Tillsammans i våra olikheter.  
Robert Fux, ordförande i Artistklubben

"Min bild av dig när du susar fram på din cykel högt sjungande och utan att hålla i styret kommer aldrig att försvinna"

Kära Benny, jag saknar dig så oerhört mycket! Det som hänt är så fruktansvärt, obegripligt och smärtsamt. Du var alltid här på teatern, närvarande, uppdykande både här och där. Ibland på maskavdelningen som du kallade ”teaterns hjärta” och som du stolt visade upp för någon politiker, vän, besökande, ibland i kantinen, bakom scenen, i salongen, i korridoren och ibland efter bokad tid på ditt rum.

Vi kunde vara oense men du lyssnade alltid. Du kunde bli arg men var inte oresonlig.  Du har varit min regissör, teaterchef, VD i mina olika roller som maskör, fackordförande och avdelningschef under de 20 år jag varit här. Du gav mig stöd och råd när jag behövde, du fick mig att känna mig sedd! Du brann för vår teater och det smittade av sig på mig och det tackar jag dig för. Nu måste vi gå vidare utan dig och med en tung vetskap om att det kunnat vara annorlunda.

Jag har känt dig sedan du var 14 år och min bild av dig där du susar fram på din cykel högt sjungande och utan att hålla i styret kommer aldrig att försvinna!

Anna Jensen Arktoft, maskör