×
En del av Stockholms stad
Teatersalongen
Scott Huber, Nyckelviksskolan
Scott Huber, Nyckelviksskolan

Salongen

#26 mars 2020


När jag hör orden ”teater” och ”politiker” nämnas i samma andetag ser jag rött, för jag vet att tanken styr mot en ekande återvändsgränd: ”Vargen kommer!”

Det handlar inte om ifall jag tror på vargen eller inte. Vilket är förresten hemligt. Jag tycker bara att tanken på att överraskas av ett flås i nacken mitt i leken är mer tilltalande än att slukas långsamt, hukande i en gränd. För hur kan man förbereda sig om man ska bli uppäten? Vill man vara lite listig kan man förstås låta vargen bestämma leken, men något säger mig att den leken kan bli ganska kort.

Jag är inte fascist, tvärtom, men jag tänker ibland på vaktparaden och apropprierar den: Några djur och människor tågar utklädda och musicerande mitt ibland oss som en enda kropp. Kornetter, trummor och trianglar. Hur kan de gå, rida och spela samtidigt? Vilka är de? Varifrån kommer de, vart är de på väg? V a r f ö r ?

Ansiktena är så nakna under plymerna, hästarna så djuriska mot betongen och kropparna är hänryckta av musik. Som en våg av förvandling drar de fram och gör gatorna främmande. Ibland tänker jag på paraden som ett spöktåg som envist hemsöker oss för att påminna om något dyrbart men förträngt.

Jag tror att vad paraden vill få oss medborgare att få syn på är stadens bortträngda behov av konst. För mig är tåget en hyllning till det som inte har något känt mål, men vars hemlighetsfulla mening fångar och förvandlar ändå.

Teater och kärlek har några saker gemensamt: De spirar inte ur rädsla, lek och allvar går hand i hand och de är båda vad de gör. Teatern är vad teatern gör. Med det i tanken är det kanske bäst att vara försiktig med att ropa i misstänkt mörka gränder. Att istället låta leken leva i tillit till att både medborgare och vargar bara älskar att se på.

Och här är i varje fall jag riktigt pålitlig för teater är mitt livs terapi. Jag tycker om att vara precis så förtrollad, tyst, osynlig, introvert och vilse som jag tillåts vara i teaterrummet. Bara där. Och i min spåkula såg jag nyss vaktparaden slukas av skuggorna – för just de tillstånden verkar vara vad hela stan yrar om i framtiden. Inte opium men teater åt folket: Det är den nya vågen. Så var beredda, och underskatta inte lekens magnetism.

Läs skådespelaren Gerhard Hoberstorfers text om frågan att leka eller lida under repetitionsprocessen och om tillstånd av välsignat flow.

Gunilla Röör berättar för mig om när hon gestaltade en dansande liten gubbe som rullade ner i en säng med publik. Om samarbetet med performanceartisten Karina Holla. Om magin med analogt ljud. Och om drömmen om en yvig musikal på en trång scen. Och mycket, mycket mer, som har hänt eller skulle kunna äga rum på Teater Giljotin eller en annan liten scen.

Jag har också träffat Zofi Lagerman som berättar om kärleken till Årsta Folkets Hus Teater. Sedan den slog ner som en blixt vid första ögonkastet har den resulterat i fyra scenrum. Och får den fortleva bär hon fantastiska visioner av vad teaterrummet där skulle kunna bjuda på. Hear! Hear!

Teatersalongen publicerar också ”Lesbisk guldålder i mellankrigstidens Paris”. Ingrid Svensson skriver om avantgardets högborg, om salongerna och om sin relation till kvinnorna som väver samman liv och dikt.

Hjärtligt tack till Nyckelviksskolans elever som medverkar med underbara bilder!

Fanny Boëthius, redaktör